Vid nyår 2014/2015 infördes spel tre mot tre när matcher i SHL slutar oavgjort efter full tid. Bara det att man ändrar reglerna mitt under säsongen säger en hel del om vilken nivå av seriositet med vilket man adresserar frågan. Motiveringen till att ändra mitt under säsong var följande.
– Förändringen kommer att utvärderas efter innevarande grundserie i SHL och vår förhoppning är att fler oavgjorda matcher kommer att avgöras under förlängningen genom att vi får öppnare ytor och större chans till ett målavgörande, säger SHL:s sportchef Johan Hemlin och fortsätter:
– Samtliga parter hoppas att förändringen kommer att öka underhållningsvärdet för vår publik och då finns det ingen anledning att skjuta på beslutet till nästa säsong.
Personligen avskyr jag tre mot tre. Det påminner mer om skolgårdsbasket, innebandy utan målvakt eller inomhusfotboll än ishockey. Det kampmoment som är så tydligt, och avgörande, för ishockeyn försvinner nästan helt när fyra av tio utespelare plockas bort.
Frågan är om regeländring uppnått några av de mål man satte upp. Vilka alltså var:
- Fler matcher skall avgöras under förlängningen
- Öka underhållningsvärdet för publiken
Jag tog siffrorna från säsongen 00/01 och framåt och knåpade ihop dessa i ett excel-dokument. Observera att den här säsongen inte är inräknad. Eftersom det inte bara har ändrats i antalet spelare utan också om det ska gå till straffar eller inte om förlängningen blir mållös så finns det tre kategorier.
- I fyra mot fyra med straffar har 41,2% av matcherna avgjorts under förlängningen.
- I fyra mot fyra utan straffar, som gällde 04/05 till 09/10 var siffran 57,8%.
- Det nuvarande upplägget, alltså tre mot tre med efterföljande straffar, så avgörs 58,4% av matcherna under förlängningsperioden.
Det är alltså väldigt liten skillnad i antal avgöranden mellan fyra mot fyra utan straffar och tre mot tre med straffar. Något som däremot skiljer avsevärt är just underhållningsvärdet. Det är en subjektiv åsikt och inget som går att föra in i Excel.
Tre mot tre är inte underhållande.
Spelet i förlängningarna nu är inte roligt att bevittna. Det som avgör om man är nöjd eller inte är vilket lag som vinner. Nu kommer vi från en straffseger och det var såklart jätteskönt. Men jag förstår verkligen inte vad som är så fruktansvärt läskigt med oavgjorda matcher. Det funkar i de flesta andra lagsporter och avgörande i övertid är en krydda som jag tycker kunde vara exklusivt för slutspelet.
Däremot köper jag inte att straffar skulle vara någon slags lotteriverksamhet. Det handlar om skicklighet, kunskap om motståndarens styrkor respektive svagheter och dessutom påverkar förmågan att kontrollera sina nerver utfallet.
Tramsandet med regeländringar är ytterligare ett symptom på den svenska ishockeyn försöker hitta nya sätt att locka folk genom att förnya sig. Risken med det är att man gör sig osams med den publik man redan har. Fokus borde istället ligga på att förädla det som är unikt med svensk ishockey. Men då krävs kunskap och erfarenhet om både sporten och publiken samt kreativitet nog att omvandla detta till biljettförsäljning. Det är inte lätt och att apa efter NHL eller andra svenska klubbar är mycket enklare men att låtsas vara något man inte är kommer inte att bygga den typ av lojalitet som vi behöver för att överleva.
Å andra sidan är det rätt bra att andra lag håller på så – förutsatt att LIF lyckas identifiera hur vi kan utvecklas utan att bli något annat och samtidigt ta det som redan är bra till nästa nivå och skratta åt det andra klubbar håller på med trams.