Jag vet inte hur många fötter man kan ha i hur många läger samtidigt och ännu mindre om hur man ska lyckas balansera när summan av lägren överstiger tillgången på fötter. Den här texten handlar om tre läger där jag har befunnit eller befinner mig i samtliga.
Det man ser när man tittar på verksamheten i en ishockeyförening avgörs till stor del från vilket håll observationen görs. Personal, supportrar och journalister ser helt olika saker för att de har olika förhållanden till ämnet.
På insidan
Här finns informationen som alla vill åt. Spelsystem, nyförvärv, kontraktsförhandlingar, ungdomshockey, fastighetsfrågor, ekonomi, säkerhetsarbete, marknadsföring, souvenirer, sponsorrelationer och föreningsdemokrati är bara början på listan över allt som ska hanteras av personal och förtroendevalda.
Det är inget snack om vilken information som har högst värde. Herrlagets matcher står i centrum och sätter tonen för allt annat. Att ha en så volatil grund för verksamheten, som man dessutom inte kan påverka direkt, är en unik förutsättning som all form av idrott alltid får lov att hantera.
Även om informationen finns tillgänglig inne i huset så vet inte alla som jobbar där allt om allt. Sportsliga nyheter hålls inom en liten krets och när jag var på kommunikationsavdelningen blev vi allt som oftast informerade om nyförvärv samma dag eller möjligen dagen innan det skulle offentliggöras.
Likväl läcker det till pressen och den kretsen runt föreningen som gör valuta av att sitta på information med högt allmänintresse och låg spridning.
På läktaren och i TV-soffan
Supportrar till Leksands IF suktar efter information och tar den till sig oavsett varifrån den kommer. Det är en helt naturlig följd av att vara djupt känslomässigt investerad i något under en lång tid.
Som jag skrev i det tidigare inlägget om kommunikation eller bristen därpå så är engagemanget runt föreningen något som vi ska vara glada över. Men det är också något som måste hanteras. Uppstår det informationsvakum så kommer det att fyllas av något. Det finns otaliga exempel på när detta har skett och det tydligaste nu är artiklarna runt Lucas Elvenes och responsen på dessa.
Ett tidigare är hur den sida som vann kampen om föreningsdemokratin nöjde sig med det och hade en naiv tro på att det var klart. Här vill jag återigen vara tydlig att jag inte är neutral. Jag motsatte mig valberedningens övertramp och medlemmarna gav mig rätt. Jag trodde verkligen att det var klart där och att vi en gång för alla visat att priset för att försöka runda demokratin hade höjts tillräckligt för att det inte skulle hända igen.
Sen klev SVT in på scenen och gick bort sig på ett sätt som inte ens Patrik Hučko med felvänd klubb och ögonbindel skulle klara av om han verkligen försökte. Men det kommer jag få tillfället att återkomma till i en artikelserie framöver.
Sammanfattningsvis vill supportrar veta vad som pågår och Leksands IF behöver etablera sig som en kontinuerlig avsändare av tydlig information och därmed skapa en mer mättad marknad. För när det är tyst så lyssnar man på det lilla som sägs oavsett vem som säger det.
Vilket för mig in på den tredje aktören i detta spel.
På redaktionen
Alla lokaltidningar har en sportredaktion. Alla kvällstidningar har en sportredaktion. Det finns flera olika siter, bloggar, poddar och andra typer av avsändare som skickar ut information rörande Leksands IF.
Det här stycket handlar om de som kan betecknas som sportjournalister. På riksplanet är det kvällstidningarna som är att räkna med. MrMadhawk sticker ut åt ena hållet med ruskigt bra träffprocent på framför allt övergångar. Tomas Ros sticker ut åt andra hållet med en negativ xG och obegripligt mycket speltid i förhållande till leverans.
Nu ska det vara sagt att jag känner både höken och rosen även om relationerna är något olika varandra. Mest beroende på ovan nämnda skillnad i hur seriöst jag tycker att de tar sin uppgift. Jag har poddat med bägge vid tillfällen. Madhawk har ni här – och mitt gästspel hos Ros har ni här.
Ojämn spelplan
Nu när de tre grupperna av intressenter är definierade går det att beskriva hur snedvriden spelplanen har blivit och vad man kan göra åt det. Nyheten om Elvenes är ett utmärkt exempel på detta.
Jag har ingen aning om sanningshalten i den förestående övergången till Växjö som Expressen rapporterat om. Det jag däremot känner igen är reaktionerna från supporterhåll på nyheten. Det kan låta förmätet men jag törs lova att jag hade kunnat skriva den här listan på reaktioner redan innan artikeln publicerades
För jag har sett allting förut. Sett det från alla tre positionerna ovan. Som supporter på läktaren, som anställd på kansliet och ur ett redaktionellt perspektiv medan jag bloggade åt DT. Efter DT har det också blivit ett drygt decennium ytterligare innanför väggarna i ett försök att kombinera rollen som supporter med den som ledamot i föreningens styrelse. Paralellt med det har jag även börjat jobba på tidning igen. Dock inte på sporten utan på ledarsidorna så jag har en fot till i ytterligare ett läger.
Nåväl – här är reaktionerna som följer när tidningen skriver att en stjärnspelare kommer att lämna.
“Riv kontraktet”
När magkänslan tar över och det påstådda framtida flyttlasset känns som en blandning av otrohet mot den enskilda supportern och lojalitetsbrott mot föreningen. Idrott är krig och spelaren är en desertör, förrädare och Quisling. Ut med packet.
“Bänka honom direkt”
Han ska straffas! Låt honom sitta längst ut på bänken, åka buss i mittgången och allra högst noll speltid när vi kommer fram. När laget får mat i omklädningsrummet efter matchen så får han äta kalla fiskbullar i en snödriva utanför Delfinen.
“Det borde vara förbjudet att förhandla med andra klubbar under säsongen”
En lika lätt som korkad slutsats att komma fram till. Att förbjuda förhandlingar skulle gå emot svensk lagstiftning och det går hur som helst inte att kontroller att ett sådant förbud efterlevs. I synnerhet inte när övergångar allt som oftast föregås av en sondering från spelarens agent som därefter, när agenten och spelaren tycker att det är lämpligt, går igenom vilka som är intresserade och vad de erbjuder.
Lönen som erbjuds är en stor del i detta men det är knappast livsavgörande för någon som redan tjänat en bra bit över hundratusen i månaden i några år om lönen blir 230 eller 260. Vem som tränar laget, geografi, tänkt roll i truppen, lagkompisar, intressenivå runt klubben, organisationens välmående och vilket upplägg klubben kan fixa för spelarens eventuella partner och familj är också viktiga aspekter av en flytt.
Några av de som förespråkar detta förbud är säkert den typen av människor som säger upp sig från sitt jobb utan att ha varken sparade pengar eller nytt jobb på g. Men långt ifrån alla vilket gör det till en sällsynt korkad slutsats, särskilt när denna slutsats baserat på ett rykte.
“Han kommer inte göra sitt bästa under resten av säsongen”
Matchen efter att ryktet kom ut så gjorde Leksands IF fem mål. Elvenes hade 1+4.
OBALANS
Det är en obalans mellan de tre lägren i den här frågan. Det är lätt att tycka att Leksands IF eller spelaren borde gå ut och dementera rykten av det här slaget. Men det går verkligen inte. Av två anledningar.
Dels för att facit kommer till slut när det står klart vilken trupp han tillhör nästa säsong. Vilket i sin tur leder till att han antingen får lov att ljuga eller målar in sig i ett framtida hörn där nej betyder nej men inga kommentarer betyder ja. helt plötsligt betyder att spekulationerna i tidningen.
Samma sak gäller föreningen. I en förhandling som sker med ärliga avsikter finns det inget att vinna på att ge media något mer att jobba med än de vanliga kommentarerna. Föreningen säger att spelaren är bra och spelaren säger att han trivs. Slut.
Går man in djupare på saker och ting så finns risken att parterna säger olika saker och då blir det ytterligare artiklar och pushnotiser. Här blir journalisterna aktörer istället för rapportörer och det är en svår balansgång även för den sidan.
En journalist ska idealiskt vara konsekvensneutral och rapportera fakta som bedöms ha allmänintresse. Att det finns ett allmänintresse rörande hur truppen ser ut nästa år är det inget tvivel om. Men frågan är var gränsen går.
Växjö kan hoppas på en Kovacs
När Robin Kovacs spelade i Luleå och det började skrivas om att han skulle till Örebro (stod tidigare LHC vilket var fel) så slutade det hela med att tillvaron i norrland blev så påverkade av detta att han bad om att få flytta redan under pågående säsong. I en situation där silly season aldrig tar slut och spelarnas rörlighet är större än någonsin blir rapporteringen om framtida övergångar något som kan påverka den innevarande säsongen.
Det är klart att tidningar, bloggar och twittrare med hockeyfokus ska rapportera om sånt som är ovanligt och särskilt om någon betett sig på ett sätt som är klandervärt eller illojalt. Men i det här två fallen, alltså Kovacs och Elvenes, så tycker jag inte att det har hänt något särskilt.
Att spelare ser om sitt hus redan innan säsongen är slut är inget ovanligt. Det är snarare normalläget och det är väldigt få med utgående kontrakt som inte har klart med ny klubb i slutet av januari. Det påverkar inte prestationen tillnärmelsevis så mycket som en publicering riskerar att göra.
Artiklar om övergångar drar klick och sportjournalister är i en bransch där klick, lästid och konverteringar är hårdvaluta. Så att de hugger när de får sådana här uppslag är inte heller särskilt konstigt.
Det å sin sida öppnar upp för klubbarna att fulspela. Jag påstår verkligen inte att det är vad som skett i det här fallet men om det nu är så att Elvenes ska spela i Växjö nästa år så har Växjö precis ingenting att förlora på att läcka det. Man ger det till en journalist man litar på och hoppas att det blir en Kovacs-situation i Leksand vilket i sin tur skulle kunna ge dom en av ligans bästa spelare redan till året slutspel.
Något sånt kan jag inte påminna mig om att vi gjorde under min tid på kansliet. Däremot planterade vi ett felaktigt rykte en gång – med stor framgång. Men det är en annan historia.