När jag först fick höra att SVT skulle genomföra en granskning av allt som hände runt den stökiga sommaren 2023 blev jag glad. Min sida hade vunnit men ändå utmålats som bovarna i dramat. Det kunde jag leva med men det var andra som farit illa under processen som skulle kunna få sin rättmätiga upprättelse om sanningen kom fram till den breda massan.
Notera gärna att efter årsmöte tre av tre så slutade en sida kommunicera i princip helt. Sidan som vann och den sidan jag tillhörde. Jag levde, och har fram tills nu levt, efter principen att jag inte har något behov av att strö salt i såren på de som förlorat så tydligt när det hela mynnade ut i en omröstning. Det kliade visserligen i fingrarna när jag på omvägar fick höra hur de som förlorat vände och vred på vad som hänt, vad som sagts och vad som gjorts för att själva framstå i bättre dager.
dålig förlorare – klappkass vinnare
Jag är en ruskigt dålig förlorare och trillar ibland dit på att bli en ännu sämre vinnare. Det är kanske okey när man firar lite extra efter att ha spöat typ Färjestad efter att den där ledningen 1997 gjort sig påmind.
Men här handlar det om människor som jag kommer att träffa ute på byn. Varav några jag betraktade som vänner och där ganska många inte riktigt visste hur de blivit manipulerade och varför.
Vi kallades för wagnergruppen
Den sidan jag företrädde hade de högst kontroversiella åsikterna att stadgar ska följas, att medlemsdemokrati är en grundpelare för svensk idrott, att F i LIF är minsta lika viktigt som de andra två bokstäverna och att man ska tala sanning. Vi blev kallade bråkstakar, WagnerGruppen, rättshaverister och en hel andra saker som aldrig riktigt var menade för våra öron men som vanligt i Leksand så kommer saker och ting till slut fram.
Hur som helst så ligger det kvar en bild av det som hände och vad som sades som inte stämmer och som effektivt hindrar både Leksands IF, Leksand Superstars och Leksand Tifo crew samt en hel del enskilda Leksingar att gå vidare. Därför har jag efter noga övervägande tagit beslutet att berätta min bild av vad som egentligen hände.
Det finns en hel del saker att bena ut och min första tanke var att skriva en bok om det hela men det är helt enkelt för krångliga turer för att läsa rätt igenom. Så jag tar och börjar med premissen som SVT lanserar i sin dokumentär:
Att valberedningen (VB) fått i uppdrag att spegla styrelserna. D.v.s. att samma gäng skulle sitta i styrelsen för ideella föreningen (LIF) och det hockeyaktiebolag (AB) där föreningen äger en majoritet av rösterna.
Det här är fel på många plan.
För det första har ett sådant uppdrag aldrig getts till VB från de som äger frågan, d.v.s. antingen styrelsen i LIF eller föreningsstämman. Jag har gått igenom alla protokoll från både styrelsemöten och stämmor och det finns helt enkelt inte ett sådant uppdrag.
Det här är mycket viktigt då en spegling är en stor förändring i hur föreningen styrs och sådana får man inte göra utan att huvudägaren, alltså medlemmarna, får möjlighet att påverka utfallet.
En spegling medför också en del problem rörande ansvarsfrågan då det är föreningsstyrelsen, i egenskap av huvudägare, som beslutar om AB-styrelsen ska beviljas ansvarsfrihet. Lite förenklat handlar det om att man säger att AB-styrelsen skött sitt jobb. Skulle styrelserna speglas så får man alltså själv bestämma om man får godkänt. Det finns sätt att lösa detta genom tydliga regelverk för hur frågan ska hanteras på stämman – men om man gör en sådan här stor förändring så måste sådana regelverk finnas på plats. För att de ska kunna finnas på plats behöver de utredas noga så att alla svårigheter, inte bara ansvarsfriheten, är belysta och därmed hanterade.
Inget uppdrag – ingen utredning
Något sådant uppdrag har aldrig getts till valberedningen – och någon sådan utredning har aldrig gjorts.
Den första gången jag fick höra om att det eventuellt skulle speglas var när jag av en slump hamnade vid samma bord som ordföranden i VB. Jag lyssnade och funderade och helt ärligt så gillade jag tanken på en spegling för att det finns en del fördelar med att korta beslutsvägarna.
Men ju mer jag tänkte på det, ju tydligare blev det att det här var en på tok för stor förändring för att den ska tryckas igenom snabbt och dessutom utan möjlighet för medlemmarna att påverka.
Det satt flera personer vid det där bordet och jag var för en gångs skull den som pratade minst. Andra personer i det styrande skiktet inom föreningen sade redan vad jag tänkte: Ni kan inte göra det här utan att utreda, kommunicera och låta medlemmarna rösta.
När jag funderat ett par dagar skickade jag mailet nedan till ordföranden i VB för att förklara min ståndpunkt. Jag har maskat en del namn för att det ännu inte är läge att avslöja vilka som varit inblandade. Bara av att läsa igenom mailkonversationen igen så får jag svettningar och pulshöjning. Dels för att jag minns hur jävla jobbig den där perioden var, dels för att jag inte riktigt vet vilka konsekvenser som kommer följa av att jag ger min bild av det hela och dels för att jag blir arg en gång till över hur lätt man tog på föreningsdemokratin och sitt uppdrag.
Förmodligen bränner jag en del broar i och med det här. Då får det vara så. Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Det finns en hel del lortar av varierande storlek i den här historien. Jag tänker inte vara en av dem.