Det finns så mycket att skriva om Leksands IF och så få som tar sig tiden att göra det. Jag har gjort det förut i många olika former och nu är det dags igen. Jag som sitter vid tangentbordet heter Emil Nilsén och jag är leksing.
Sedan mitten av nittiotalet har jag levt på både insidan och utsidan av föreningen – men alltid i dess omedelbara närhet. Snart trettio år på läktaren har blandats upp med några år i arenans vaktmästeri, ett knappt decennium på kansliet och ett helt sådant i föreningens styrelse. Mina första minnen från ishockey är från tiden jag inte nådde upp till disken vid Kalle Kulas chokladhjul – mitt senaste är från i torsdags när Norén vek ikull Johan Larsson.
Leksing tills jag dör är inte en sång.Det är en ideologi.
Det här är första året sedan 1997 som jag enbart är medlem och säsongskortsinnehavare och så förhöll det sig i ett drygt halvår. Och drygt är rätt ord. Att ställa om från insidan till utsidan har inte varit helt lätt och den här siten är en liten del av min hantering av det hela. Det och att det är hög tid för någon att tala klarspråk om vad som har hänt och vad som händer.
Den naturliga följdfrågan är varför och vad ambitionen är. Svaret är lika enkelt som det är komplicerat. Ambitionen är att Leksands IF ska må så bra som möjligt.
Det som komplicerar det hela är med vilken tidsaspekt man ser på föreningens hälsa. Jag har genomlidit ett halvår av självpåtagen karantän från debatten men nu är det dags att skriva vad jag tycker om saker och ting.
Verktyget för att få LIF att må bra igen är sanning. Det är min fasta övertygelse att föreningens medlemmar både förtjänar och klarar av att hantera sanningen. Även de gånger den är jobbig och eventuellt innebär att någon erkänner att man gjort fel.
En del sanningar från sommaren 2023, alltså den med lite fler årsmöten än normalt, kommer jag också bjuda på. Det kommer vara mina åsikter om vad som skedde, baserade på fakta som ännu inte kommit fram. Det har i sin tur gjort att det allmänna minnet av den långa sommaren är något missvisande. Min första tanke var att skriva en bok om det hela men när jag började insåg jag att det blir för komplicerat att förklara alla bakomliggande faktorer i bokform. Där är webben överlägsen med möjligheterna att länka ihop de olika delarna på ett överskådligt sätt och därför kommer 2023 få en helt egen avdelning här på siten.
Ansvaret för att våra barnbarn ska ha en hockeyförening att leva för, med och i – och förmodligen dö av – är uppdelat på oss alla. Leksing tills jag dör är inte en sång. Det är en ideologi och en påminnelse om att ta ansvar och tänka långsiktigt.
Sen blir det nog en hel del trams, uppretade moringar och memes också. Knyt halsduken och näven så åker vi.
Välkommen.
